zippojanice

Jag blir så trött att behöva få ett sms om att det faktiskt pågår en bärsärkargång på saker där hemma som påminner om mig. Har ingen fråga fått om vad jag vill spara. ( Kasta i ilska är ju en jättebright idé som alla i efterhand hyllade att dom gjorde...) Även om man är sorgsen, arg, förtvivlad finns det ingen stolthet som blir bättre eller sämre när man går runt och försöker straffa den andra i vredesmod. Det straffar tyvärr bara sig själv när dimman lättar och man börjar se. Minnen kommer ändå alltid finnas kvar, hur mycket materiella ting man kastar.