zippojanice

Jag tänker lite på förtroenden. Vad dom ställer till i ens liv, hur man kan komma närmare varandra och långt bort ifrån varandra.
Jag har den äran att få mångas förtroenden och dom stannar innom mig som muren. Vissa förtroenden gör ont att bära. Vissa förtroenden är goda, som med ibland vänners både onda och goda minnen. Vissa förtroenden är onda, som kanske vänners bekanta, eller andra i ens omgivning, som utnyttjar din tystnad och din godhet och sätter dig i rävsaxen. Då det blir du som sitter med bollen. Den sortens förtroende tär på dig, äter upp dig, ber dig att le när ditt hjärta skriker.  Jag håller ett förtroende bra, men akta för att leka med elden...

Något mysko är det med min hjärna. Jag skulle nog kunna få ihop material till en smärre skräckfilm från mina drömmar. Jag bjuder återigen på en dröm jag hade i natt...
Jag är på toppen av ett höghus. Det är halvmörkt och jag står vid en korridor, som slutar med en hiss eller en trappa. Jag tittar på hissen och den är taskigt bunden i ett snöre mitt uti mörker och med en avgrund neråt som inte har ett slut. Hissen är upplyst men skranglig och alla undviker den. Jag tänker att jag tar trapporna ner så jag kommer ut ur det hemska skräckhuset som jag är fången i. Jag får hånskratt över min ide och förstår varför när jag går fram till trappen. Det rinner en tjock brun kletig smörja ner över hela trappen och på nästa våning ner är det helt kolsvart och ingenting syns, bara en kuslig skräck-iskyla känns när man tittar ner. Då är tamigfan hissen bättre tänker jag och börjar känna mig stressad att komma ner och ut ur huset som snart kommer att ge mig en väldigt obehaglig upplevelse om jag inte väljer väg. Jag tar mig in i hissen som nu har massa våningar i sig och varje våning jag väljer representerar en person jag känner. Vissa är stängda för mig att gå in i, speciellt de som står mig närmast och som känns bäst att gå in i för att kunna komma ut ur skräckhuset. Jag kommer ut ur huset precis på håret men då möter jag djävulen (återigen) i skepnad av en lång smal ljushårig man med ett sug i blicken. Han sneglar på mig och ler och jag måste nu ta mig över massa nakna kroppar, alla män. Dom är smutsiga och kravlar efter mig för att dra mig ner i vattnet som dom simmar i. Ja...osv, osv...scary? Hur pigg i luvan tror ni jag e på mornarna? Och jag har INTE kollat på skräckfilmer heller om ni tror det. Jag börjar undra vad min hjärna har för sig...

  

Julebestyren i form av att jag helt hysteriskt gör premiär och steker mina
första pannkakor, saffrans om någon undrar.
Martin leker tomtens nisse o slår in packet.

 

Julepyntet föröken sig för varje dag i trappen utanför...e bocken full eller bara trött?

Ok jag fortsätter temat. Dröm natten till idag...
Jag går på små gator inne i en stad på natten. Tar en pinne som skydd för det kommer stora vattenmassor och sköljer över staden. Jag dras med i starka stömmar längs gatorna och kan bara skydda mig från att krossas mot murarna med den lilla pinnen, men jag dras med tills jag hittar en liten plätt av gräs på en smal mur. Fångar tag i platsen och drar upp mig med sällskap, som inte kan röra sig utan jag måste bära upp honom, som är dubbelt så stor som jag. Vi sitter där tills jag blir trött på att inget kunna göra utan tar en båt och paddlar mig ut på ett stort stormigt hav av vatten. Vågor stora som mindre hus, oändlighet av vatten framför mig. Tar en väg som leder mig in bland stängsel och taggtråd. Vänder tillbaka men upptäcker att jag är fångad inne i taggtrådsstängsel. Försöker komma ut men då byggs det igen utifrån.

Jag har drömt en del på sistonne...ni vet bland annat den om maneterna. Men häromdagen drömde jag att jag var fast. Kunde inte röra mig. Jag träffade djävulen (händer då o då i mina drömmar) och det var en flicka i 7års åldern, blont axel-långt hår, smal och alvarlig. En efter en fick hon barn att ta nålar och sätta in dom i min kropp. Det gjorde ohyggligt ont och jag var livrädd. Jag skrek nej det här händer inte, människor är inte onda! Hon tittade bara på mig utan att röra en min och upprepade gång på gång så jag inte kunde höra något annat eka...Alla människor har ondskan i sig. Det gäller bara att hitta den. Sedan började alla, vuxna och barn, i zombieliknande stil att tortera mig. Hjälp! Vad i hela friden handlar den drömen om då??!?

Har varit i skogen hos mamma o familjen kom o gick lite hur som haver men vi var där ialla fall. O jag har fått revansh i assassin och mördade hela högen, en efter en, gång på gång. Och inte minst mammsingen som alltid vinner och mördar lite lätt i förbifarten så ingen kan bli arg för hon är så söt när hon gör det. Henne mördade jag och gissa reaktionen?! Hahaha! Hon reste sig och gick med orden...jaha det var den julen det...suckar tungt...det är tacken för att man skaffar barn. Hahahahaha!!! Skrattar sött som skrattar sist...

 

Jag vet vilken arbetsmiljö jag vill och inte vill jobba i. Fungerar det inte löser man det, men när ens närmsta kollegor på samma avdelning inte pratar samma språk och inte har samma barnsyn är det MYCKET svårt. Jag har mycket arbetsliverfarenheter under de 13 år jag jobbat med barn, då jag hamnat i ohållbara konstalationer av arbetsgrupper. Det är som med ett förhållande...man måste ha samma grundsyn annars blir det ohållbart och det bråkas och går mycket energi åt fel saker istället för att utvecklas framåt.

Nu med 10 kollegor finns det stora skillnader och två av dem är varandras motsattser och drar åt två helt olika håll väldigt starkt och övertygande. Jag gillar dom båda två som personer, men kan inte jobba med den ena på ett proffessionellt sätt. Det skär sig, jag får kalla kårar när jag ser det ur hennes barnsyn och jag KLARAR INTE AV DET. Så nu är det sagt. Jag har gett det massor med tid och chanser och sett det från olika perspektiv...det går inte. Jag ser i hennes kroppsspråk och blick att hon tycker jag är skitjobbig så det är nog ömsesidigt. Varför inleda ett långvarit arbete när det inte önskas från någon av oss...snälla förflytta mig. Jag har påbörjat en liten process som jag tror jag ror i hamn. Så alla ni...ibland är det TIPPE TIPPE TIPP TAPP fast på ett smidigt sätt så ingen märker  ;-)

Ibland är livet inte så praktiskt...det bara är...

Julklappar på köksbordet. Nygamla kompisar. Studielitteratur lånat från biblioteket till lovet. Beslut om hur o var jag vill jobba. Helgplaner i pärat. Funderingar kring vänner som inte hör av sig. Jullängtan. Nyutslagna orkideer. Diskande Martin. Tvätt i maskinen.

min Pms!!!! Jävla skitkropp!

Ja det hela slutade med att jag skulle läsa tidningen i soffan och vaknade av två glada föräldrar som var hemma igen och nu sitter jag hemma igen med en julgodis i handen och ett glas rött i andra och är pigg på fel tid.Men vad gör väl det? Imorgon är det söndag och planerna på att åka till Ikea halv åtta är slopade tills nästa helg, om det inte snöar igen på vägarna.

Ja nu har man nattat två kidz efter en dag av barnvaktande. Martin ville fuska med sagoläsningen innan själva sovandet och dansade in med en kort men asdålig barnbok. Alla protesterade inklusive jag för man kan ju sin barnbokslitteratur och detta skräp ska dom inte behöva somna in till. Snacka mardrömmar. Vi fick nog gå 4 gånger innan alla blev nöjda och Martin blev nerskickad medans jag läste en på riktigt lååång bok så dom blev nöjda barna. Vi behövde inte ljuga om att klockan var sena timmen för dom somnade faktiskt i soffan nästan redan vid halv åtta. Gött. Go barnvaktning utan slagsmål. Martin ingick en packt med barnen att aldrig mer önska pannkakor när vi kommer utan pizza. Spisen här var tydligen inte pannkaksvänlig. Men han kämpade tappert och pannkisarna räckte och blev över.

ojjjjjj vad det snöar idag! Pulka och mys på förskolan idag!

    

Ni kanske inte håller med men för oss stackare som fortfarande följer serien LOST är lyckan stor för nu börjar säsong 5 snart! Kolla in denna sidan för mer info... http://lostnews.blogg.se/ 

kvällens aktiviteter...


 

1. Torka äpple-chips
2. Tända ljus överallt i lägenheten
3. Iaktaga Martin som har nackspärr framför media-utbudet

Ärligt talat, vad gör man när man får hybris? När hjärnan spökar, slår ut förnuftet? Andas, prata med sig själv, osv är prövat. Har någon medicinen? Jag ska nog komma på det, så nu gör jag det jag njuter av för stunden, lever i nuet, tar det som det kommer. Försöker att inte tänka så mycket, vilket annars är min lilla specialitet, som ni kanske vet?

Eld behöver luft för att brinna.

Har varit kräksjuk i ett par dagar men är nu helt symptomfri. Alla trodde jag var gravid utom jag, vilket jag INTE är. Så nu behöver jag inte få mer komentarer om det. Idag ska jag banne mig ge mig ut från kräksoffan och ner på stan. Ska kolla om jag får någon inspiration till julklappar. Vet vad jag ska köpa till minst två pers. men en är jag helt osäker på så det behövs lite rundkoll.

En sak som glädjer mig mycket är att jag har fått kontakt från Alex sida. Hjärtat skuttade till lite extra där. Han är en fin kille och jag tycker så mycket om honom. Får man älska andras barn?

Saknar mina kompisar mycket i nuläget, så beware, snart kommer jag och våldgästar er!

   

  

Hundvakt ikväll. Trött efter dagen, värmen från den öppna brasan blir man inte piggare av men jäkligt mycket mysfaktor infinner sig.
Frustrerad på vissa andra fronter. Men det löser väll sig. Kanske. Så småning om. Hoppas jag. Talar i gåtor kanske kan jag outa det mera senare om det går. Lägger in bilder senare så får ni se hur hundvaktningen gick.



  

Ja nu e det ju jag som tar alla foton så jag är tyvärr sällan
med på korten. Får bli ändring på detta. Men ni ser ju
att hon är easy peasy att vakta. Gullunge...

Glögg och pepparkakor, det är december nu. Det snöar så in i bänken så man knappt kan köra bil, nu har ju jag ingen bil eller korkort då, men min kollega körde i 30km/tim på väg hem från APT. Fint och lugnande. Det blir så dovt och stumt i luften när det snöar så där mycket. Mår så där ljuvligt nu. Pirrar i magen. Spritter i kroppen. Lugn i själen. Visst har jag mothugg titt o tätt, men inget som tar över mig och försätter mig i deppression eller tristess. Jag skulle vilja hoppa hoppsansa hand i hand med en trevlig människa genom stan och garva. Skrika det högsta jag kan från en bergstopp, av lycka. Fnissa mig till sömns. Kramas. Kärlek till er alla!! PUSS!

Tisdag. Snön faller. Stora bomullstussar singlar ner.
Jag tänker på jobb. Har fullt sjå med nya saker som funkar och inte funkar. Vill inte klampa på  i ullstrumporna. Men lite vill jag frågasätta om ett tag när jag känner mig mer hemmatam.
Gamla jobbet, dvs det jag har fast i Göteborg, känns långt bort. Jag trivs bra med kollegorna där men annat funkar ju verkligen sisådär och det är oerhört frustrerande med föräldrarna som outbildade chefer. Här är det lugnare på den fronten. Jag tar hand om barngruppen- punkt slut! Inte massa annat jox som egentligen inte är min uppgift på förskolan. Mindre stressad nu, sköööönt! Undrar hur det funkar där nu när man inte är där? Undrar om föräldrarna kommer se skillnad? Och kanske en viss dominoeffekt kanske? Vem vet? När den ena bärande väggen försvinner vad händer då? Spännande fortsättning...eller inte.