zippojanice

Tänkte på livet lite...Hur lever du ditt liv? Hur känner du dig i ditt hjärta? I din själ? Hur vill du leva? Jag kom på hur jag tänker och lever mitt liv, som gör att jag ibland får höra..."Du är galen", fast hjärtligt. Vi har alla dagar då vi tvivlar. Då energin har tagit slut. Då vi inte orkar längre. Då allt känns jobbigt och motigt och som om det bara finns ingenting,  ett svart hål i din kropp som äter upp din ork och bara växer sig större och större. För att vända det, ta tillbaka kontrollen, så måste det tyvärr bli du som gör det, hur motigt det än känns. Hur tunga dina steg än känns, hur kroppen än stretar och känns lealös. Ta energin som finns överallt! Åk ut till en plats du tycker om. I naturen. Är det en äng så ta av dig skor och strumpor och lägg dig i det blöta gräset och lukta. Se. Känn. Titta upp på himlen och känn att den finns där. Energin. Livet. Det gör ont. Men låt det göra det. Livet känns. Du hittar den bra energin i dom små saker du gör. Som du gjorde som barn. Som du kanske glömt att göra på ett tag. Ta av dig kläderna och känn vinden. Vattnet. Palla ett äpple och LEV. Lev ända ut. Lever vi ända ut gör det så in i helvete ont också, men det är så man kommer igenom det. Lev. Skit i att vara "vuxen" en liten stund. Sen får du höra att du är galen och då är du det med ett litet lättare hjärta och ett skönt leende som kommer inifrån. Glöm inte hur du kände som liten. Innan du blev rädd. Du levde. Och pendlade. Och var inte rädd utan en hjälte som vågade. Och hoppades. Och det gjorde ont. Men inte hela tiden. Och du hade hela världen i din hand, för du tog stunden och levde i den. Utan rädlan.
Så lever jag ialla fall. Ville dela med mig av min livssyn. Varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör. Hur jag känner och mår. Det går upp och ner. Och jag lever och känner.